Vid kusten samlas kvinno folk för att få sin man i jord.
Röster ekar, själen tung men från munnar inga ord.
En rustning kall av stelnat blod lades fram vid hennes barm, den visar spår av hjältemod fast tomt i gärnet i arm.
Hon lät kasta sin slöja, lät vinden ta vid, krafter ger vika i ben den skriftlar ut prisan, vår riksövningsman - han ska ristas i vackraste sten. Låt fåglar få sjunga ditt namn genom skyn, låt fåglar få bära din dröm.
TILL ÄDLASTE KRIGARE, TILL ÄDLASTE DRÄKT SKA DITT NAMN ALDRIG FALLA I GLÖM.